Tankar

Skulle åtminstone vilja få några rader på pränt om livet med lilla busan, som nu (för två veckor sen) har fyllt två år! När jag går tillbaka och läser de gamla inläggen så ger de så mycket glädje och det mesta har jag tyvärr redan glömt (skrämmande) så det är verkligen små guldkorn. 

Något som jag oundvikligen tänker ganska mycket på just nu är att tiden när jag fått vara med Astrid i princip varje dag snart är slut. Om mindre än två månader, efter semestern börjar hon förskolan. Å ena sidan känns det fruktansvärt. Jag har ju inte skaffat barn för att jag vill lämna bort det till några andra, för att de ska få ta del av hennes uppväxt, framsteg, skratt och gråt. Jag vill vara där! Vara den som myser med henne i famnen när hon vaknar till efter vilan, få snusa på hennes hår. Jag vill försäkra mig om att hon har det bra och alltid känner sig älskad...

Njuter av att hon sover länge på morgnarna nu, oftast vaknar hon någon gång på morgonkvisten och vill komma över till oss. Då ligger hon och jag tätt, tätt och myser och som regel somnar vi om en stund och sover till runt kl åtta. Helt underbart! Så mysigt och inga stressiga morgnar. Vi ligger och pratar och gosar en stund och sen väntar barnprogram/välling/frukost i soffan. Gissar att jag kommer sakna detta enormt när det ska stressas iväg på morgonen och det är tänkt att vi ska vara på förskolan kl åtta.

Å andra sidan ser jag hur hon älskar att leka med andra barn. Hon söker kontakt med alla barn hon träffar, var det än må vara och blir så exalterad så det verkar som att allt och alla andra runt om slutar att existera för henne. Hon vill absolut inte bli störd av någon dum mamma eller pappa och när det är dax att gå hem blir det alltid under gråtande och skrikande protester...

Jag tror faktiskt hon kommer tycka att det blir kul!

Hon ska bara vara där 50% och jag ska jobba 60% (Johan 90%) så vi får ganska mycket tid tillsammans (känner lite ångest när jag skriver det här ändå...).

Dessutom, om sanningen ska fram så tror jag att jag behöver komma ut och jobba lite mer. Vissa dagar känner jag att jag är en jättetråkigt, sur och lite uttråkad mamma som bara tjatar. Astrid blir less om vi inte hittar på något och då vill hon gärna hitta på hyss och blir "tvärsför" istället (när vi åker på öppnaförskolan, kyrkis, badhuset, träffar andra barn osv är hon en ängel och jag får jämt vara så stolt över att hon är så duktig). 

Så sammanfattningsvis blir nog förskolestarten något bra för oss båda (så länge min skatt kommer att trivas där förstås).