Första förkylningen

Då har vi gått igenom den första gången lillan har varit rejält förkyld. Inte roligt! Det började med feber på torsdagkväll, när J hade badat klart henne och skulle klä på henne pyjamasen började hon gråta och var jätteledsen, då märkte vi att hon var varm (38,8). Den natten och dagen därpå var hon varm, lite ledsen och orolig. Sen började hon verka friskare ett tag för att sen bli sämre och sämre för varje dag. Hon åt mindre och mindre (förutom bröstmjölk), blev snorigare, hostigare, ledsnare och fick mer och mer tjockt slem i halsen. Natten när det var som värst låg jag och lyssnade på hennes andetag för att försäkra mig om att hon kunde andas. Sen satt jag upp med henne i famnen från någon gång vid fyra på natten. Andetagen lät så hemskt rossliga, som att det bubblade av slem för varje andetag samt lite pipande.
Dagen efter åkte vi till doktorn! Jag var rädd att hon hade smittats av RS-virus men det trodde inte doktorn. A blev dessutom plötsligt sitt vanliga pigga jag, log, jollrade, var charmig och såg inte så farligt sjuk ut. Vi fick i alla fall med oss luftrörsvidgande medicin i flytande form och det kändes tryggt att ha hemma. Den kvällen fick A faktiskt en alvedon också för att hon skulle få sova lite bättre och dagen efter var hon som en ny bebis (eller rättare sagt sitt vanliga jag). Hon vaknade och började prata glatt som hon brukar på morgonen i stället för att gråta som hon gjort de senaste morgnarna. Lycka! Visst har hon haft lite snor under nosen, varit lite tröttare och inte haft riktigt samma aptit men hon verkar vara på god väg.
Förkylningar är ju något som hör småbarnstiden till så det är väll bara att vänja sig och tankarna går förstås till föräldrar och barn med allvarliga sjukdomar (och man ber en liten tyst bön).